Har skapat denna bloggen för att kunna skriva om allt jag inte kan prata om. Jag tänker vara anonym och jag tänker inte skriva i annat syfte än att tömma mig själv på allt som gör ont, så därför kommer jag inte tänka över mina ordval eller sättet jag skriver på. Om du inte tycker om det du läser så läs inte alls, för denna bloggen är för min skull och ingen annans. 

Jag känner mig som ett tomt skal. Smärtan är det enda som övertygar mig om att jag är vid liv. Jag är van vid ångesten och tomheten, känslan av att inte existera som äter upp mig inifrån. Men ikväll är känslan annorlunda. Någonting känns så oerhört fel, jag känner så mycket men samtidigt ingenting alls. jag önskar att jag kunde skära sönder hela min kropp, men jag kan inte. Någonting står i vägen, kanske är det viljan att överleva. Jag kan minnas nästan varje tillfälle när jag skadat mig själv, och jag minns också stoltheten jag kände när jag tog mig ur det efter sju års tid, för att sedan falla tillbaka ett år senare. Det finns så mycket jag vill säga, så många ord som inte hittar ut. Jag kan inte längre identifiera vad jag känner eller vem jag är. är jag deprimerad? Jag är inte så säker längre. Jag har haft fler depressioner än jag kan räkna till, men det har aldrig känts som nu. Jag sitter här, stirrar rakt ut i tomma intet, jag har knappt någon vetskap om var jag befinner mig. Just i denna stund existerar inte heller smärtan. Hade jag varit kapabel att känna någonting just nu så tror jag att jag hade varit rädd. För om jag inte kan känna av smärtan längre, då måste det väl ändå betyda att jag är död? Döden är det enda jag kan känna en längtan till, hoppet om förbättring har jag gett upp. Det blir aldrig bättre. Jag kan skratta, och förvånansvärt nog så är min såkallade lycka övertygande, hittills har ingen sett igenom den. Jag är kluven i olika personligheter, är jag schizofren? Jag är tre personer. Jag är den som skrattar och är glad, jag är den tysta som ingen ser och jag är en person som är totalt nedbruten och död inombords. känslan av att inte leva, att inte vara någon alls och att inte orka ta ett enda andetag till. Hur slipper man? jag tror inte längre att det går att rädda mig. Någonstans så försvann jag helt för att aldrig komma tillbaka. Jag är fast mitt emellan. en fråga som ofta passerar mina tankar är, är jag levande och längtar efter att få dö, eller är jag död och längtar efter att få leva? jag vet inte hur jag ska kunna sätta ord på tomheten eller hur jag ska kunna förklara hur mycket jag verkligen vill dö. Det finns inte ord för det. Jag vet att jag kände en vilja att leva långt tillbaka i tiden, och jag vet att jag också kände glädje. Men vad innebär egentligen att vilja leva, och vad är egentligen glädje? Fanns det bara i fantasin jag hade som barn, den livliga fantasi som finns hos alla barn, eller har jag helt enkelt skadats så mycket att jag tappat förståndet och greppet om vad som egentligen är verkligheten? kanske har jag redan gett upp och bara väntar på att inse att allt är en illusion. Jag känner mig som over-dosed på amfetamin, världen runtomkring mig existerar inte, jag är trött på att leva och trött på att vara död, jag är frånvarande från alla känslor men ändå känner jag allt tusen gånger starkare än vanligt, jag minns allt jag glömt och jag minns ingenting alls, jag är utanför mig själv och jag är allra längst in i mig själv där allt mörker tar plats, jag är död men jag är ändå så levande. Jag har ingen aning om vem jag är eller var jag befinner mig. jag vet bara att jag inte orkar mer, jag är trött på att andas utan att faktiskt vara vid liv.